Att övervinna sin största rädsla

En av mina största rädslor här i livet är de som finns i lasagnen och köttbullarna dvs hästar.. (HEHE).
Men iår bestämde jag mig för att jag bannemig ska försöka besegra min stora rädsla, iallafall mildra den lite.
Sagt och gjort, jag och Fredrik x2 fick varsin liten tur på mammas häst Tornado och givetvis fick killarna börja, så jag kunde förbereda mig mentalt. Jag jobbade förut som praktikledare åt en tjej i ett stall hör och häpna men, medan tjejen grejade med hästen stod jag tryggt utanför och grejade med hö och sånt som kändes mindre skräckinjagande :p Jag vet inte hur många år mamma haft sin häst men en gång fick jag leda in den i stallet på vår gård från hagen, Det var INGEN vacker syn och jag hamnade i snödrivan eftersom hästen prompt ville gå så nära kanten som möjligt och jag vågade inte gruffa på den :p 

Lillebror fick rida först och han har suttit på hästen förut så för han var det inte första gången iallafall.
Sen fick Fredrik rida en tur och lika självsäker var han på hästryggen.
Sen ... var det min tur.. kände svetten rinna ned i pannan och plötsligt insåg jag att jag skulle sitta på den där hästen som var över 5 meter hög och sprutade eld!  HAHA nejdå, men min rädsla var på sin plats.
Att bara komma upp på hästen var ju en hel vetenskap, en lång stege hade ju suttit fint, men istället fick jag likt en full spiderman hasa mig upp med assistans och nu finns det massa bilder på min ända eftersom Fredrik stod så lägligt till.

Lägg märke till att skon sprack mitt i all action men jag lyckades rädda den efter lite hårda tag med tång.

Väl uppe så kände det bara obekvämt, stelt och konstigt, men hästen började gå iallafall med mamma brevid.
Vi gick nedför backen och hästen envisade att titta åt sidan och då blev jag livrädd, och han gjorde så flera gånger och han var nog lite bekymrad över vad han hade för apa på ryggen som ryckte till lite då och då i ren förtvivlan. 


Jag fick gå längst iallafall och nu vill mamma ha hästterapi en gång i veckan med mig, men det ska vi allt bli två om!
Är faktiskt stolt över mig själv för jag är verkligen livrädd för dem!
Nä, hästar är ingenting för mig men jag beundrar dem som bemästrar
dessa bjässar och kan säga "lilla lilla vän" åt en stor .. otäck .. häst. 

Här säger jag, Men hurfan ska jag komma ner har ni tänkt? Men jag kom ner även om det inte var så graciöst!
Blev min rädsla mildare, tveksamt :p



Något som var mycket trevligare var att gosa med muffie. Hon är så go så man vet inte vart man ska ta vägen!
Både Muffie och Mysan är riktiga tjålskåpar och direkt man går från hagen ropar dem att man ska komma tillbaka :) 





NAMN
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR